Emmy studying
  • LAW
  • 12 januari 2022

Skadeståndsskyldighet för åsidosättande av lojalitetsplikten

I nordisk doktrin ses lojalitetsplikten som en allmän rättsprincip. Det krävs inte något uttryckligt stöd, varken i lag eller avtal, för att en lojalitetsplikt ska föreligga. Istället förutsätts det i rättstillämpningen att avtalsparter har en skyldighet att visa varandra viss lojalitet. Detta har konstaterats av Högsta domstolen vid ett flertal tillfällen, bland annat i ”Kravmjölken” (NJA 2017 s. 203), ”Skogssällskapet” (NJA 2017 s. 1195) och ”Leksaksaffären i Vimmerby” (NJA 2018 s. 171).

Generellt sett brukar man definiera lojalitetsplikten som en plikt att iaktta eller tillvarata en motparts intressen i ett avtalsförhållande. Att närmare bestämma omfattningen av lojalitetsplikten är dock svårt och ”[...] måste avgöras efter en helhetsbedömning av omständigheterna i det enskilda fallet” skriver Högsta domstolen i nyligen meddelad dom, T 5613-20, p. 15. Av samma dom framgår dock att Högsta domstolen anser att lojalitetsplikten är en mycket långtgående princip, så pass långtgående att man i det aktuella fallet valde att utdöma skadestånd för åsidosättande av lojalitetsplikten.

Högsta domstolen resonerar att vid bedömningen av hur långtgående lojalitetsplikten är i det enskilda fallet, måste utgångspunkten vara att avtalsparterna ska verka för att ett avtal genomförs enligt de överenskomna villkoren. Detta innebär bland annat att part ”[...] måste avhålla sig från att vidta handlingar som medför risk för att motparten drabbas av skada” (T 5613-20, p. 16), även om sådan handling annars hade varit fördelaktig för den vidtagande parten. Således är det viktigt att komma ihåg att även andra handlingar och ageranden i relation till ett avtal kan få effekt om man inte i tillräckligt stor utsträckning respekterar sin motparts intressen och agerar lojalt.