Mer gynnsamma förhållanden för konsumenter efter införandet av nya konsumentköplagen

Mer gynnsamma förhållanden för konsumenter efter införandet av nya konsumentköplagen

Det har nu gått ett och ett halvt år sedan den nya konsumentköplagen[1] (”KKL”) trädde i kraft. Den är tillämplig på köp som gjorts eller avtal som ingåtts efter den 1 maj 2022 vilket betyder att vi snart kommer att kunna ta del av mer utvecklad praxis. Den reviderade lagen kan sägas vara mer gynnsam för konsumenter och mer skärpande för näringsidkare[2]. Vi har tidigare redogjort för försäljning av varor med fel som också fick ny reglering med anledning av den uppdaterade lagen (se vår artikel publicerad 1 juni 2023). I detta inlägg ska vi beröra den nya regleringen avseende bevisbördans placering vid fel i varan och bevisbördans placering vid hävning.

Den omvända bevisbördan vid visat fel

I den tidigare konsumentköplagen presumerades att fel som uppstod inom sex månader efter det att varan avlämnades till köparen också skulle anses ha förelegat vid tidpunkten för avlämnandet (om inte annat visas eller detta är oförenligt med varan eller felets art). Detta brukar kallas för den omvända bevisbördan. För att undgå krav är det alltså upp till näringsidkaren att påvisa att felet inte var ursprungligt. I 4 kap. 17 § KKL stadgas numera att fel som visar sig inom två år efter att varan avlämnades anses vara ett fel som näringsidkaren ansvarar för[3]. Den nya lagregleringen innebär följaktligen att den omvända bevisbördan förlängs från sex månader till två år vilket får ses som en påtaglig ökning. I samband med den nya lagens tillkomst diskuterades om den omvända bevisbördan skulle omfatta ett eller två år. Som argument för att förlänga den omvända bevisbördan till två år anfördes bland annat att varors hållbarhet skulle gynnas då näringsidkare genom denna förlängning i viss utsträckning kan komma att tvingas producera varor med högre kvalitet för att undvika att fel uppstår efter kortare tids användning. Förvisso kunde inte regeringens utredning visa några belägg för att en längre tidsperiod för den omvända bevisbördan skulle resultera i att varors livslängd ökades, men vikten av att säkerställa en längre livslängd för varor och skapa incitament för näringsidkare att tillverka och sälja mer hållbara varor framfördes som en viktig anledning till utökningen. Detta särskilt med tanke på att många varor idag är mer tekniskt avancerade vilket generellt sett innebär en kortare livslängd, men vilket också leder till att det blir svårare för konsumenten att visa felets orsak och när det uppstod. Representanter för bland annat hemelektronikbranschen uttalade emellertid i samband med utredningen av regeringens förslag att fristen endast skulle utökas till ett år, främst med hänvisning till att den ettåriga garanti som många aktörer i hemelektronikbranschen erbjuder riskerar att försvinna när den omvända bevisbördan förlängs.

Som redan nämnt anser vi att det är en långtgående utökning. Förlängningen kan helt klart vara besvärande för näringsidkare eftersom det kan vara problematiskt att bevisa omständigheter hänförliga till en vara som du inte haft rådighet över under lång tid. Man skulle också kunna argumentera kring att den utökade fristen skulle kunna anses vara för betungande för att lägga på alla typer av varor. Det hade inte ansetts orimligt att inledningsvis öka den omnämnda bevisbördan till ett år vilket trots allt är dubbelt så lång tid som innan.

 

Grund för hävning – inte ringa

I den tidigare konsumentköplagen framgick att konsumenten fick häva köpet om felet var väsentligt och konsumenten kunde styrka detta. I 5 kap. 10 § KKL stadgas numera att konsumenten inte får häva köpet om näringsidkaren visar att felet är ringa. I detta hänseende kan det förtydligas att det är samma typer av fel som är ämnade att utgöra grund för hävning som i den tidigare konsumentköplagen vilket medför att äldre förarbeten och praxis fortfarande kan vara vägledande. Däremot har det införts en skillnad i det hänseende att bevisbördans placering numera åligger på näringsidkaren, vilket skulle kunna bli problematisk för näringsidkarna i praktiken. Återigen är bevisföringen komplicerad när det gäller omständigheter hänförliga till något du inte har rådighet över. Det återstår att se ifall praxis utformar någon form av lättnad avseende beviskravet med anledning av de praktiska svårigheter som kan föreligga. Det som däremot talar för att flytta bevisbördan till näringsidkaren är att näringsidkaren har ett kunskapsövertag gällande produkten och att bevisbördan av detta skäl möjligen inte är lika belastande som för konsumenten.

Sammantaget kan det konstateras att bevisreglerna i nya konsumentköplagen är gynnsamma för konsumenterna och att det förhoppningsvis leder till att fler hållbara varor tillverkas. Det är ur flera aspekter besvärande för näringsidkaren men förhoppningen är att besväret motiveras av bakomliggande syften. Oavsett är vi ivriga att se hur praxis utvecklas gällande dessa bevisfrågor och vilka krav som ställs på bevisningen inte minst mot bakgrund av Högsta domstolens avgöranden från februari 2023[4] gällande bevisvärdering som också påverkar beviskraven i tvistemål (se vår artikel publicerad 15 mars 2023).

 

[1] Konsumentköplag (SFS 2022:260)

[2] Se exempelvis Harding Rebecka, Ersson Anna, Skärpta konsumentregler, Ny juridik 2:22 s 31.

[3] Observera att det finns särskilda regler när köpet avser digitala tjänster, digitalt innehåll och levande djur.

[4] Högsta domstolens dom 2023-02-14 i mål nr B 5952–21 och Högsta domstolens dom 2023-02-14 i mål nr B 2354–22